”När en blir två” : Anhörigas upplevelse i samband med att en närstående med demenssjukdom flyttat hemifrån till särskilt boende

Demenssjukdom är en av Sveriges stora folksjukdomar och det är många med demenssjukdom som vårdas i hemmet av sina anhöriga. Sjukdomen bryter långsamt ner de kognitiva funktionerna hos den demenssjuke och ställer stora krav på den anhöriges resurser. Att ansvara för sin närståendes omvårdnad och att i sin relation få förändrade roller kan skapa en psykisk och fysisk belastning. I många fall kommer anhöriga till en tidpunkt där vård i hemmet blir allt mer omöjlig och tvåsamheten inte längre går att upprätthålla. Beslutet att flytta isär blir oundvikligt. Det finns begränsad forskning om hur de anhöriga upplever den första tiden efter att den närstående med demenssjukdom flyttat hemifrån. Vårdpersonal behöver kunskap och medvetandegöras om den känslomässiga påfrestning det innebär att behöva släppa taget om sin närstående för att kunna ge ett bra stöd. Studiens syfte är att beskriva anhörigs upplevelse i samband med att en närstående med demenssjukdom flyttat hemifrån till särskilt boende i kommunen. Studien har en kvalitativ design med induktiv ansats. Åtta anhöriga intervjuades. En kvalitativ innehållsanalys ledde fram till tre kategorier: Att vara närvarande i dåtiden, att utmanas i vardagen och att möta framtiden. Resultatet visade att livet förändras för alltid när en närstående får en demensdiagnos. De anhöriga var närvarande i dåtiden samtidigt som vardagen gav nya utmaningar och framtiden kändes oviss. Vägen fram till att behöva flytta isär kan många gånger vara kantad av både sorg och utmattning. De anhöriga bär på en känslomässig börda i form av skuld, sorg och ensamhet. Det fanns också ett behov hos de anhöriga att prata med någon som hade tid och intresse av att lyssna till deras upplevelser. Detta talar för att distriktssköterskor har ett ansvar för även de anhöriga och inte bara den demenssjuke, att anhöriga kommer till tals och blir lyssnade på. Genom att ta tillvara på de anhörigas resurser och få dem att känna sig trygga och sedda kan detta leda till en känsla av sammanhang vilket också kan bibehålla anhörigas hälsa. Stöd och kunskapsspridning till de anhöriga kan ge ett mer hållbart samhälle på sikt